När jag tänker tilbaka på min barndom ser jag skräckbilder tydligast av allt. Ja, dom gånger dom skrämde eller slog mej är dom minnen som hårdast sitter fast. För som barn tar man kärleken för given; allting annat är mot ens natur. I den stund man tar steget ut i livet är man bara ett tillgivet djur. Ändå står snart dom vuxna där och pekar ut den riktning dom tycker man skall ta. Alla drömmar dom själva har förvägrats vill dom förverkliga genom sina barn. Är man lydig belönas man och hyllas, revolterar man mister man allt. Ingen älskar ett barn som inte lyckas, ingen älskar ett barn som är stärkt.
Men vem besitter förmågan att veta vad som ryms i en ny individ? Och vem kan säj' till nå'n annan hur lyckan ser ut, vem kan säj' vad nå'n annan vill bli?
Låt dina blommor slå rot där det finns jordmån, låt dina växter får leva där dom trivs. Lås inte in dina plantor i et drivhus, låt dom få slippa ett onaturligt liv. Låt den du älskar få pröva sina vingar, en dag så flyger din älskade rätt. Vill du bli respekterad av din avbild får du visa din avbild respekt.
