Jag kanske borde åka utomlands. Du säger att jag borde se mig kring. Men jag har inte tid med någon annanstans. Har inte lust med massa någonting .
Jag vill se frost ur varje sommardagg. Jag vill se skymning mitt i rusningen. Jag vill se vimlet byta ytterplagg. Jag vill se löven byta färg igen. Du säger att jag har en liten värld, men den är större än begärd. Jag vilar under himmelen i höst på min planet. Jag sjunger för mig själv, fastän jag vet att sånt kan kallas ensamhet.
Nu sköljer luften över sommardamm. Nu landar folk och allting återgår. Nu går passionen och blir allvarsam, om någon sådan ännu återstår.
Jag blev utan, men jag klarar mig. Det finns en park vid Söder Mälarstrand. Dit kan man gå en stund och vila sig. Man kan få nog av all panik ibland.
Det är nojor och normer, neuros och neon, och tomma tal i telefon.
Jag vilar under...
Persiennerna dras ner, det mörknar och jag ber: Låt mig bli din melankoliska vemodskavaljer. En nattlig promenad i en höstmörk stad; jag kan inte önska mig nåt mer.
Så jag åker inte utomlands förrän vintern fäller slutridå. Här är ett skådespel i höstlövsdans som jag vill se varenda meter på.
Du säger att jag har en liten värld. Men den är snygg och full av flärd!
